Hej listan,
detta rör vår organisation väldigt mycket så jag vidarebefodrar från min inbox.
Man kan bl.a. notera postioner på QoS, reglering av öppet internet, reviderad position på DDoS.
AKH förklarar även hur Tor^WTOR fungerar.
/M
-------- Forwarded Message -------- From: subscription@regeringen.se To: subscription@regeringen.se Subject: Anna-Karin Hatt: Ett öppet internet utvecklar människor (Tal) Date: Thu, 15 Nov 2012 10:49:16 +0100 (CET)
Nyheter från www.regeringen.se. -------------------------------------------------------- http://www.regeringen.se/sb/d/15728/a/203611
Tal Föreläsning vid Södertörns Högskola 14 november 2012 Anna-Karin Hatt, It- och energiminister
Ett öppet internet utvecklar människor
Det talade ordet gäller!
Vårt ämne idag är "Ett öppet internet utvecklar människor".
Det är ett ämne som väcker en hel del frågor. Vad är ett öppet internet? Vem är egentligen emot det? Är "ett öppet internet" inte bara en floskel?
Den sista frågan är enkel att besvara: Nej, ett öppet internet är verkligen inte en floskel. Och ni kommer förstå varför när jag fått berätta om min syn på ett öppet internet.
1849 uppfann den italiensk-amerikanske mannen Antonio Meucci telefonen. Knappt tjugo år senare, 1876, tog Alexander Graham Bell patent på telefonen. Och 1892 lanserades L.M. Ericsson skelettelefon "taxen". Det var i sanning en riktig revolution i människans historia. Att man helt plötsligt kunde överbrygga avstånd som det tidigare kunde ha tagit veckor, månader eller till och med år att överkomma.
Sedan blev det lite lugnare och under telekommunikationens första hundra år skedde egentligen inga genomgripande förändringar av tekniken.
Faktum är att om du skulle ta en telefon från 1920-talet och byta ut kontakten på den, så skulle den förmodligen fortfarande fungera om du stoppade in den i telefonjacket där hemma. Då som nu kopplades samtalet i stort sett genom en lång kedja av olika ledningar tills dess att man nådde mottagaren, en teknik vare sig var särskilt praktisk eller skalbar.
På 50-talet började datorerna göra sitt intåg på universiteten i USA. Den här datorn, en IBM 605, 1953 till Stanford i Kalifornien. Snabbt uppstod ett behov av att kunna kommunicera på ett enkelt sätt, mellan olika datorer och mellan datorer som hade olika operativsystem i olika delar av landet. Efter att ha funderat en hel del valde man till slut en modell där den elektroniska informationen skickades i olika "paket".
Och så är det än idag. När du skickar en epost så delas det upp i olika paket, där varje enskilt paket har försetts med en adress till mottagaren. Och när det är gjort då funkar det ungefär som när du postar ett paket på posten. Du skriver mottagaradressen på paketet, men du vet inte exakt hur paketet kommer färdas innan det når moster Stina eller pappa Benny.
Ditt paket kan åka lastbil ut på Essingeleden och vidare mot slutmålet, eller ta tåget en helt annan väg genom landet.
Och på samma sätt är det med din e-post. E-posten delas upp i olika paket och skickas sedan lite olika vägar genom nätet, tills de når mottagaren, sammanfogas och blir till exakt den e-post du skickade iväg från din dator. Hur de här paketen ska skickas bestäms i internetprotokollen (TCP/IP), som för övrigt fyller 30 år just i år.
Det här kan kanske låta tekniskt och tråkigt, men faktum är att det är just den här principen har lagt grunden för att internet blivit så framgångsrikt, och för att internet blivit så öppet och flexibelt som det är idag.
För när ett internet-paket skickas ut i nätet finns det ingen diskriminering. Paketet kommer fram lika snabbt alldeles oavsett vad det innehåller. Oavsett om det innehåller en bild på en katt eller ett förslag till en affärsöverenskommelse så kommer paketet fram lika snabbt. Det gör att vem som helst av oss kan ta fram en ny tjänst som kan förmedlas, utan några större kostnader, över hela världen och de som äger infrastrukturen - telekomoperatörerna - kan inte genom begränsningar hindra sådana nya tjänster att växa fram.
Så har det inte alltid varit. Det här är en bild från en annonskampanj från Tele2 1993. Är det någon här som vet vad James Bond - agent 007 - har med telefoni att göra?
Faktiskt mer än man tror. Fram till 1993 hade vi i Sverige nämligen ett statligt verk, Televerket som sen blev Telia, som skötte all vår telefoni. Televerket hade monopol på alla tjänster på telemarknaden fram till mitten av 80-talet. Ville man ringa var man tvungen att ringa med dem. Ville man koppla in en telefon på nätet var man tvungen att veta att den godkänts av dem. Det var till och med så att den dåvarande partiledaren för Moderaterna, Ulf Adelsohn, dömdes att betala dagsböter därför att han tog med sig en trådlös telefon från Hong Kong, som inte var godkänd av Televerket. Tack och lov har en hel del hänt sedan dess.
När Televerkets monopol bröts upp 1993 kunde andra operatörer komma in, och Tele2 blev den första som gjorde det. Men om man ville ringa med Tele2 var man tvungen att först slå ett prefix - 007 - och därefter telefonnumret, innan samtalet kunde kopplas fram. Därav annonskampanjen med James Bond.
Men även om monopolet var brutet så var ju Telia fortfarande en helt dominerande aktör på marknaden. De både ägde infrastrukturen och därmed också tillgången till Tele2:s kunder. Och just därför krävdes det en hel del ny lagstiftning och reglering för att vi som svenska konsumenter skulle kunna välja bort monopolet. Den som på 90-talet ville ta fram en tjänst för att konkurrera med Telia, behövde alltså ofta få fram ny lagstiftning och reglering, och väldigt stora investeringar i elektronisk utrustning tillsammans med tung marknadsföring. För att tjänsterna skulle fungera och för att kunderna över huvud taget skulle hitta dig.
Numera kan i princip vem som helst sätta sig ner och knacka lite kod och utmana de stora operatörerna med egna appar och annan programvara, tack vare att internet är en väldigt öppen teknisk plattform. Kostnaderna för att komma in på marknaden har nästan försvunnit, och nu har vi program som Skype, Viber och en lång rad andra som helt förändrar de marknadsmässiga förutsättningarna, också för operatörerna. Och många av de här nya programmen blir snabbt populära utan några stora traditionella marknadsföringskampanjer. De kan nämligen helt kallt räkna med att nöjda användare tipsar sina kompisar.
Allt det är möjligt tack vare att internet är en öppen plattform, dit vem som helst har tillträde, och när trösklarna för att delta är väldigt låga.
Det här är den första aspekten av det öppna nätet. Att internet är så öppet till sin karaktär att vem som helst kan delta, på väldigt lika villkor.
Då kan man ju fråga sig: vem är egentligen motståndare till det här? Titta lite på den här bilden. Idag kommer ungefär 80% av mobiloperatörernas intäkter från röstsamtal, vilket syns i de röda och gröna kurvorna i mitten av diagrammet. De intäkterna har totalt sett varit ganska konstanta de senare åren. Sammansättningen har ändrats - numera pratar vi mer i mobilen än i den fasta telefonen - men totalt sett pratar vi ungefär lika mycket i telefonen som tidigare, och operatörernas intäkter har varit ungefär lika stora. Också deras intäkter från mobil datatrafik, den mörkblå kurvan längst ned, har varit ganska konstant, fast på en mycket lägre nivå.
Men titta på det här diagrammet: den lila kurvan längst upp är Sveriges.
Den här bilden visar den explosiva utvecklingen av mobil datatrafik i Sverige på senare år, och det finns ingenting som tyder på att den utvecklingen kommer stanna av, tvärtom. Men så måste man ju fråga sig vad som då händer med operatörernas intäkter, på sikt.
Jag är helt säker på att operatörerna just nu sitter och tittar på exakt samma diagram som vi, och funderar på om deras affärsmodell verkligen är rimlig.
Ni vet säkert att det redan har funnits diskussioner där vissa operatörer - framför allt Telia - pratat om att blockera Skype i de billigaste abonnemangen, men tack och lov tycks Telia nu ha tagit tillbaka de planerna. Och det är väldigt bra. För jag tror inte på sådana inskränkningar och begränsningar. Det bästa receptet för att främja innovationer och nya tjänster är nämligen öppenhet.
Det finns de som tycker att vi borde lagstifta om det här, om nätneutralitet. Nederländerna har gjort det, till exempel. Men jag tror inte att det är rätt väg att gå.
Jag är nämligen i grund och botten liberal. Jag ogillar onödig lagstiftning och tror i grund och botten mycket mer på en stark konsumentmakt. Och just därför har vi nu skärpt lagen ordentligt för att göra konsumentera starkare på den här marknaden.
Sedan i somras måste operatörerna överge det finstilta och berätta mycket tydligt om det finns några begränsningar i ett abonnemang. Om man inte kan använda någon tjänst med ett visst abonnemang har man rätt att få veta det, innan man signar kontraktet. Så nästa gång ni ska skaffa er ett nytt abonnemang för internet eller mobiltelefoni, då tycker jag ni ska kräva att få tydlig information om eventuella begränsningar. För det har ni all rätt att få! Min övertygelse är att det är med en stark konsumentmakt som vi kommer kunna fortsätta hålla näten öppna i Sverige.
Men telekomoperatörerna är inte de enda som behöver fundera över sina omvärldsanalyser. På kort tid har de kreativa näringarna, framförallt film- och musikindustrin, sett hur deras affärsmodeller skakats om, i grunden. När jag växte upp hade först EP- och LP-skivorna och sedan CD-skivorna en självklar plats i min bokhylla.
Nu gissar jag att inte ens hälften av er har en CD-spelare där hemma. Idag räknar de allra flesta av oss att vi faktiskt kan komma åt våra musiksamlingar eller spellistor - via Spotify, iTunes eller WIMP - var vi än befinner oss, utan att behöva släpa med oss våra skivor när vi är hemifrån.
Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger att när det blåser så bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar. När den här digitala revolutionen, med allt mer musik online, tog fart började musikbranschen bygga vindskydd. De kämpade med näbbar och klor för att värja sig mot utvecklingen. Men efter ett tag, och ett antal mer eller mindre förlorade år, insåg musikbranschen att det vore bättre - och mer lönsamt - att bygga väderkvarnar istället för att bygga vindskydd.
För några år sedan skrev tidskriften The Economist om ett möte som på pricken beskriver det här. 2006 bjöd det brittiska skivbolaget EMI in ett gäng tonåringar till sitt huvudkontor i London, för att diskutera musik och deras lyssnarvanor. De ville veta hur, var och när tonåringar lyssnar på musik. När mötet var klart tackade skivbolagscheferna ungdomarna, och pekade på ett gåvobord, fullt med de allra senaste albumen. Men inte en enda av de här tonåringarna tog med sig ett enda album hem, trots att de gav bort dem alldeles gratis. För de här tonåringarna hade redan vant sig vid att all musik de ville lyssna på, fanns redan tillgänglig, på ett mycket enklare sätt, via nätet.
Om ni, när ni har pluggat klart, någon gång skulle få jobbet som försäljningschef för ett skivbolag och en vacker dag upptäcker att ni inte ens kan skänka bort era produkter, till er främsta målgrupp, då tror jag att ni kommer att förstå att ni har problem.
Och det fattade också musikindustrin, och efter att de vaknade upp från den chocken, och gjorde sin hemläxa, har de hanterat den här omvälvningen på ett helt annat sätt, tillsammans med driftiga entreprenörer. Nu ser vi hur nya och användarvänliga tjänster strömmar till, och kunderna med det. Och idag är musikindustrins intäkter från nätet större än den samlade försäljningen från traditionella fysiska media.
Och nu tycks det som att även filmbranschen har bestämt sig för samma framtidsinriktade attityd, vilket märks med alla de nya streaming-tjänsterna som nu kommer, med Voddler, Netflix, HBO och alla andra. Och jag är övertygad om att filmindustrin kommer upptäcka precis detsamma som musikbranschen. Att när tjänsterna blir användarvänliga och överkomliga i pris, då kommer också kunderna och bolagens intäkter.
I denna utveckling har alla en roll som ser olika ut beroende vilka vi är. Film- och musikbranscherna har förstått att deras kunder faktiskt är villiga att betala för tjänster som de har nytta av, och därför finns det nu fantastiska och användarvänliga tjänster.
Min roll som politiker, är att se till att vi har en modern lagstiftning som gör detta möjligt, samtidigt som vi ser till så att artisterna kan få betalt för sitt arbete. Och här återstår det en hel del att göra, inte minst inom EU. För faktum är att om man vill sälja en fysisk CD, då finns det en enda marknad från Kiruna i norr till Punto de Tarifa i södra Spanien. Men om man vill sälja samma musik digitalt istället, ja då måste man klarera musikrättigheterna på 27 olika marknader, i varje enskilt land. Det säger sig självt att det inte gynnar den digitala musikförsäljningen.
Nästa bransch som står inför en enorm utmaning är tidningsbranschen. För bara några veckor sedan släpptes något som kan liknas vid en bomb, i mediavärlden. Den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek, som nästa år firar sitt 80-årsjubileum, har meddelat att de efter årsskiftet bara kommer finnas i en digital version, på nätet. På tre år har Newsweeks läsarsiffror halverats, vilket syns i det här diagrammet.
Och här hemma i Sverige meddelar Svenska Dagbladet att sportredaktionen läggs ner och att kulturdelen avvecklas. Också för de är det minskande läsarsiffror, och att allt fler läser sina nyheter på nätet, som ligger bakom. Det här får förstås konsekvenser. Men inte bara för journalister, fotografer och redigerare på de enskilda tidningarna. Utan också för andra.
Jag växte upp i den lilla byn Mosshult, som idag har fem bebodda hus där min släkt bor i tre av dem, i Hylte kommun i Hallands inland. Hylte är en kommun som har mått gott bland annat på grund av att vi haft ett av världens största pappersbruk för tidningspapper, ända sedan 1907. Men när tidningarna nu minskar sina tryckta upplagor får det även effekt i min gamla hemkommun. Bara för några veckor sedan berättade Stora Enso, som äger pappersbruket, att ett par hundra tjänster ska försvinna, och det i en kommun med bara 10 000 invånare.
Och detsamma händer runtom i världen, och i Europa. I Frankrike har debatten gått så långt att man nu fört fram förslag om att stora digitala spelare, som Google, ska tvingas att dela med sig av sina vinster till de franska tidningarna, eftersom franska tidningsartiklar indexeras av de stora sökmotorerna. Det är förstås inte Google särskilt förtjusta i och de undrar varför de ska betala för att franska tidningar har problem med sina affärsmodeller.
New York Times å sin sida har prövat en modell där man får betala för att få läsa artiklar på nätet. Men det har lett till att deras annonsintäkter från reklam på deras webbsida minskat. Men ännu allvarligare är att läsarna minskat kraftigt, vilket gör att det blir färre som diskuterar och länkar till sidorna på nätet. På sikt riskerar New York Times bli helt marginaliserade i debatten, vilket jag är säker på att New York Times själva gärna vill undvika. Så frågan är vad deras nästa drag blir.
För att återgå till en av mina inledande frågor. Är inte frågan om ett öppet internet bara en floskel, något som egentligen alla är för?
Det enkla svaret på den frågan är nej. Den digitala revolutionen är över oss. En del kommer att vinna på det. Andra förlora. Och i takt med att olika industriers affärsmodeller förändras i grunden, kommer vi få höra fler och fler krav på politiska ingripanden, som t.ex. det där franska förslaget om att Google ska tvingas dela med sig av sina vinster till franska mediebolag.
Jag tror, generellt sett, att det är en rätt dålig idé att försöka klamra sig fast vid föråldrade affärsmodeller. Jag tror vi måste lägga kraften på att bygga fler och bättre väderkvarnar.
Jag säger inte att operatörerna eller de kreativa näringarna är motståndare till öppna nät. Men jag tror att många behöver bli bättre på att anpassa sina affärsmodeller när samhället förändras.
Och här har vi som finns i politiken ett väldigt stort ansvar. Och jag ser framför allt tre saker som vi behöver ta ansvar för. För det första måste vi se till så att vi har lagstiftning och reglering som fungerar och främjar innovation, för det andra måste vi se till så att vi har en skola som ger våra barn digitala färdigheter och som tar vara på teknikens möjligheter i skolan, och för det tredje måste vi se till så att vi satsar stort på forskning och på att skapa mötesplatser där forskning, innovation och kapital kan mötas.
Den andra aspekten av det öppna nätet, det är dess styrning.
Känner någon av er till vilken organisation som förvaltar internet på global nivå? Vem som hanterar alla våra toppdomäner, som punkt com, punkt org osv?
Jo, det är en organisation som heter ICANN, vilket står för Internet Corporation for Assigned Names and Numbers.
Under vilken lagstiftning tror ni att den här organisationen arbetar?
Den arbetar under kalifornisk lag. Och då kan man fråga sig om det är rimligt? Jag har full respekt för om ni tycker att det låter lite konstigt. Internet, som är så globalt, borde inte in under något större, kanske under FN? Och det finns en sådan diskussion, absolut. Men kanske inte riktigt där man förväntar sig.
De som är varmast anhängare av en sådan modell - av att lägga styrningen av Internet under FN - det är länder som Iran och Kina, och en hel del andra som inte direkt bjuder in Amnesty International på lunch.
Det kanske låter märkligt, men det är faktiskt ingen slump. För den styrning vi har av Internet idag den bygger på en så kallad "multistakeholder-modell". Den modellen innebär att många olika parter kan vara med i processen. För Internet är en helt unik skapelse som vuxit fram tack vare stöd av många entusiaster, av många civila organisationer, av många företag, av många stater och av många fler än så. Och ska vi kunna behålla det unika i detta, behöver vi ha en styrning som garanterar att alla de här parterna får vara med och styra. Skulle vi istället lägga in internet under FN så skulle det innebära att civilsamhället, att alla entusiaster, alla företag och alla andra skulle tappa sitt inflytande. Jag är övertygad om att det vore helt fel väg att gå.
Så även om det i förstone kan låta bra att lägga internet under FN, så är risken med det att organisationer som Amnesty, som Reportrar utan gränser, som Human Rights Watch och många andra fråntas sin rätt att vara med och påverka internets styrning. Och kanske är det just det som de länder, som Iran och Kina, som är piggast på att lägga in internet under FN gärna skulle se.
Om en dryg månad är det två år sedan den här mannen, Mohammed Bouazizi, som varit grönsaksförsäljare och familjeförsörjare sedan tio-årsåldern, blev förödmjukad av en korrupt tunisisk statstjänsteman. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över för honom, vilket ledde till att han köpte bensin som han dränkte in sig i, och tände sen eld på sig själv utanför ett statligt kontor.
Det blev startskottet på en våg av protester i arabvärlden, som vi ännu inte sett slutet på. Bilderna på Bouazizi spreds snabbt över världen, tack vare sociala medier. Och de bidrog till kanalisera det oerhörda missnöje och den oerhörda frustration som byggts upp hos människor under decennier av statlig korruption.
Det finns de som har kallat den arabiska våren för en twitter-revolution. Men även om jag älskar twitter så tycker jag att det är fel att kalla det twitter-revolution. För om något så var det modiga kvinnor och modiga män som med sina egna liv som insats tog kampen för att få ett samhälle där man faktiskt kan få lov att säga vad man själv tycker. Det var inget de gjorde bakom något skrivbord i ett luftkonditionerat kontorslandskap med Twitter.
De stod i dammet på Tahir-torget i Kairo, de stod på Tunis gator och de stod på bakgatorna i Aleppo, som är Syriens största stad. Det var deras kamp som gjorde förändringen möjlig. Och även om det ibland låter så, så är det ju inte så att demokratin kommer, bara för att man använder sig av internetbaserade tjänster från väst.
Och samtidigt är det förstås sant att protesterna i arabvärlden, de som nu har kastat några av världens värsta diktatorer ur sadeln, de hade inte varit möjliga att koordinera utan modern telekommunikation.
Och här spelar Sverige en viktig roll. Med vårt biståndsorgan SIDA är vi faktiskt med och finansierar en del projekt där internetanvändare ska kunna kommunicera anonymt och krypterat, utan att kontrollerande statsmakter ska kunna följa deras kommunikation. Av lätt insedda skäl är många av de projekten hemliga. Ett av dem, som inte längre är så hemligt, är TOR, som gör det helt anonymt vem som använder internet, vilket gör det omöjligt att spåra vem som t.ex. finns bakom ett visst IP-nummer. Bilden visar hur Alice kan kommunicera krypterat med Bob, via ett antal andra datorer och så kallade TOR-noder, som gör att det är oerhört, för att inte säga omöjligt, att avlyssna och spåra vad som sägs eller skrivs.
På samma sätt finns det entusiaster i gruppen Telecomix, och många av dem är svenskar, som verkligen gjort stora insatser.
Det här är en bild som visar vad som hände internettrafiken ut från Egypten, när man i början av den arabiska våren från statligt håll bestämde sig för att helt strypa internettrafiken, helt enkelt för att stoppa folk från att kommunicera och hindra dem från att sprida bevis på de övergrepp som pågick i landet.
Det Telecomix gjorde när det hände var att leta upp en stor mängd gamla modem, och kopplade in dem på telefonnätet. Det gjorde att internet-aktivisterna i Egypten kunde ringa upp modemen och via dem få uppkoppling utåt. Efter ett tag upptäckte Telecomix att den syriska regeringen övervakade och spårade medborgare som använde sig av Facebook, twitter och andra sociala medier. Vilket gjorde att Telecomix bestämde sig för att ta sig in i vanliga internetanvändares nätverksmodem, för att publicera det här meddelandet.
Är det någon här som kan läsa arabiska? [om inte: Det här är ett avsiktligt, temporärt internet-avbrott. Var vänlig läs noggrant och sprid budskapet. Det du gör på internet övervakas noggrant]. Och därefter följer information om kommunikationsverktyget TOR, som jag nämnde tidigare, och information om hur man krypterar innehållet på sin hårddisk.
Det är helt uppenbart att vi har gått in i en ny tid. En tid när maktfullkomliga diktatorer upptäcker att några av deras främsta fiender numera är vanliga ungdomar framför vanliga bildskärmar.
Den verkligheten kan kännas främmande för oss i Sverige. Och det är den ju också, tack och lov. Men under hösten har också vi i Sverige fått känna av hur det kan vara när det blåser lite snålt.
Känner ni igen den här löpsedeln?. Den är från i höstas och från den vecka när ett antal attacker drabbade svenska hemsidor.
När man möter den här sortens krigsrubriker är det förstås lätt att bli orolig. "Är Sverige verkligen under attack? Är jag eller min information i fara?" Och som enskild privatperson är det inte alltid lätt att veta vad som är rätt. Men faktum är att det som hände i höstas inte på något sätt innebar att Sverige var "under attack". Däremot råkade vissa myndigheter och företag ut för att deras hemsidor sattes ur spel. Och att hemsidor går ner leder förstås tillfälligt till problem, men det som hände i höstas orsakade inte några allvarliga eller bestående problem för några av våra samhällsviktiga funktioner.
Även om man kanske kan få det intrycket så innebar inte de överbelastningsattackerna totalt sett något allvarligt hot mot internet i Sverige, eller mot vårt samhälles grundläggande funktioner. Det som hände var inte bra, men det är samtidigt inte bra om vi överdramatiserar det som hände.
De som nu tog på sig ansvaret - nätverket Anonymous - för de överbelastningsattackerna sa sig kämpa för ett fritt internet och ett fritt informationsflöde. Men samtidigt var det just det fria ordet och det fria informationsflödet de attackerade. Det tycker jag är oerhört inkonsekvent och något som jag tycker att alla som ärr för ett öppet internet bör ta avstånd från. För som jag sa innan så finns det ju krafter som gärna vill förändra internet till det sämre. Som vill göra det mer kontrollerat, och mer slutet
Lita på att de staterna kommer ta de här och liknande attacker till intäkt och som argument för att internet behöver en hårdare styrning. Och det kan för endel vara svårt att värja sig mot det.
Så även om de som genomförde höstens överbelastningsattacker hävdade motsatsen, så riskerar deras attacker i praktiken ge det öppna nätets motståndare mycket vatten på sin kvarn. Om jag vore dem skulle jag fundera en stund på det.
Det internet som vi snabbt lärt oss att älska och kanske tycka lite mindre om, är i själva verket inget annat än en spegling av det samhälle vi lever i. En del ser det som en marknadsplats, andra som en mötesplats för att dela kultur och som ett verktyg för att sprida åsikter, information och demokrati.
En som använder nätet just så var Malala Yousafzai, en femtonårig pakistansk flicka, som bloggade om sina rättigheter bland annat till utbildning. Men det, som kan tyckas vara en självklarhet för oss kunde inte de medeltida talibanerna acceptera, utan de sköt henne, i huvudet. För dem var det oacceptabelt att en flicka ville samma rättigheter som sina jämnåriga killkompisar. Tack och lov överlevde hon. Tänk om så bara hälften av oss hade hälften så mycket mod som Yousafzai.
Samtidigt rör det på sig, i rätt riktning, också i Pakistan. Yousafzai bor i Swat-dalen, här. Inte alls långt därifrån ligger Lahore. Lahore är en av de där asiatiska storstäderna som man knappt har hört talas om, men som med sina 11 miljoner invånare har en större befolkning än hela Sverige.
Lahore är som asiatiska städer är mest - med tjusiga köpcentrum och välskötta områden där medelklassen lever väldigt väl. Med normala bakgator som vi har vant oss vid att se men som också har stora slumområden. Här lever nästan tre miljoner människor under förhållanden som vi skulle beteckna som alltifrån mindre bra till ren misär. I oktober förra året (2011) fick den här mannen den amerikanske professorn John Merriman oväntat en epost just från Lahore. I det mailet kunde han läsa det här:
"Du kommer bli glad att höra att kursen 'Europeisk civilisation 1648-1945' har visats för de allra minst priviligierade, men allra mest motiverade, studenterna från Lahores förorter. De här studenterna kunde aldrig drömma om att ta del av den här undervisningen, men nu lär de sig allt om upplysningen, franska revolutionen osv".
Då kan man fråga sig vem han är, professor Merriman? Jo, John Merriman är professor i historia vid prestigefyllda Yale University, och hans föreläsningar är numera en del av "Open Yale Courses", en stor satsning på att göra Yales föreläsningar och studiematerial tillgängliga för var och en som har en dator och kan ta sig ut på internet. Tack vare Yales satsning kan välmotiverade studenter världen över, till och med i utvecklingsländernas kåkstäder, ta del av föreläsningar och studiematerial från världens allra främsta akademiker. Utan tidsfördröjning. Helt kostnadsfritt. Det är fantastiskt.
Att människor nu kan följa föreläsningar över nätet, med studiekompendium som nedladdningsbara PDF:er på nätet, är en revolution och en demokratisering utan dess like. Ungdomar som för bara några år sedan var helt utestängda från högre utbildning får nu snabbt helt nya möjligheter. Och även om tekniken är ny, så är ju själva pedagogiken egentligen fortfarande densamma.
Om vi istället vänder blicken till det som nog är Lahores motsats: Los Altos - ett av USA:s rikaste områden, där företag som Google har sitt högkvarter, så får vi se något annat.
Jag var där, i Silicon Valley och Los Altos så sent som i förra veckan, och då fick jag se en annan aspekt på det här.
På den högst ordinära skolan Egan Junior High har man tagit idén med föreläsningar på nätet vidare, till en ny nivå. Där loggar skolbarnen varje dag in på sajten KhanAcademy.org. Men det de möter där är inte en föreläsning, för de här 12-åriga skolbarnen har redan sett dagens lektion på nätet, som en hemläxa i förväg. Istället loggar de in och börjar räkna på dagens matteövningar, och deras lärare kan direkt se vilka elever som behöver hjälp, vad de behöver hjälp med och på vilket sätt. Ett barn kanske har problem med division. Ett annat med volymberäkning, eller med en ekvation. I Los Altos har man tagit ett beprövat koncept med videobaserade lektioner på nätet, vidareutvecklat det och dragit nytta av it:s fördelar på ett nytt sätt.
Och det slående är att det är inte hjärnkirurgi. Det är inga flashiga skolor som lyckas med it i skolan, och sällan särskilt hightech-intresserade lärare för den delen. Egan Junior High ser ut ungefär som den skola jag gick i hemma i Hyltebruk, och den skulle ha kunnat vara nästan vilken skola i vilken svensk småstad som helst. Och den 55-åriga lärarinnan jag träffade var sannerligen inte it-expert.
De som lyckas med it i skolan gör det därför att de bestämt sig, därför att de tagit reda på hur tekniken kan stötta den vanliga undervisningen och därför att lärare sett smarta sätt som gör det lättare för dem att stödja lusten att lära och varje enskild individ. Självklart ska inte Sverige rakt av kopiera en undervisningsmetod bara för att den råkar fungera i USA eller för att den gör mirakel i Asiens kåkstäder. Men det finns goda exempel som vi måste lära oss av.
Bland annat därför presenterade jag för ett år sedan regeringens nya digitala agenda för Sverige, vårt lands första horisontella strategi för it-politiken. Arbetet med att ta fram den agendan tog ungefär ett år och vi gjorde det på ett väldigt öppet sätt, där många fick vara med och bidra. Vi hade diskussioner i ning-nätverk på nätet, på facebook och vid webbsända rundabordssamtal i många olika ämnen. Det ämne som väckte allra störst intresse var it i skolan. Och under mitt runda bordssamtal om det twittrade Mattias73 det här:
"Min son kan inte prata ännu, men han kan navigera min Android telefon... hur förbereder sig skolan på hans kommande närvaro?".
För mig är det uppenbart att it kan göra stor skillnad i skolan. Titta bara på den här videon från Youtube, som visar hur en tvååring lär sig stava på en surfplatta. Och det finns många sådana exempel just på youtube. Det ena mer fantastiskt än det andra. Och så finns det ju kommentarerna, som ibland kan vara minst lika träffande.
It öppnar helt nya och helt fantastiska pedagogiska möjligheter. Men de möjligheterna har svensk skola ännu inte tagit till vara.
Ska man vara rak så är den svenska skolan bara fläckvis digital. Ungefär 50-60% av alla våra högstadieelever använder aldrig eller sällan datorer under lektionerna. Och för deras lärare ser det inte mycket bättre ut. Nästan hälften av alla lärare i Sveriges skolor saknar egna datorer. Det är förstås inte ok.
Det här är Peter. Han är 15 år, och han har fått diagnosen Aspergers syndrom. Det gör att han bland annat har svårt med tidsuppfattningen. För att inte missa allt använder han en app som företaget Comai utvecklat, där han får hjälp att komma ihåg alla tider, alla sina läxor och allt annat som hör skolan.
När Peter inte behöver fundera så mycket på att hålla redan på tider eller vilka böcker han ska komma ihåg att ta med hem för läxläsningen, så kan han lägga all sin kraft på själva undervisningen. Vilket han verkligen behover. Tack vare det här ganska enkla hjälpmedlet kan Peter gå i en helt vanlig skola. Och hjälpmedlet som sådant är inte särskilt stigmatiserande, det är inget som gör honom ovanligt och sticker ut. Han använder, precis som alla sina skolkamrater, sin mobiltelefon till allt. Att han får lite extra stöd via den, det är ju inget som syns. Vilket är nog så viktigt och inte ska underskattas. Comai vann nyligen den innovationstävling som Post- och Telestyrelsen genomförde, och nu hjälper de ett antal skolbarn som har funktionshinder till ett enklare liv.
Och det finns andra bra exempel på it-användning i skolan. Ett sådant är Ale kommun, några mil norr om Göteborg. Där har man sedan 2010 använt datorer från första klass. Och när de gör det har de upptäckt att skolbarnen, när de får skriva på en dator, ökar sina textmängder ordentligt, inte minst pojkarna. Killarnas texter växer med 120%, jämfört med när de skriver för hand. Och för flickorna ökar texterna med 38%.
Och samtidigt märker man att andelen adjektiv i barnens texter ökar, vilket forskarna säger är ett tydligt tecken på att man fått ett mer utforskande och beskrivande språk. I Ale tycks det som att barnen, när de får en dator som hjälpmedel, vågar experimentera mer med sitt språk.
Och det finns flera andra goda exempel, som Salems kommun, som jag själv har besökt. Oavsett om det är på Egan i Kalifornien, i Ale utanför Göteborg eller i Salem inte långt härifrån så är det en fantastisk känsla att se hur dagens barn använder sina datorer och digitala hjälpmedel, helt respektlöst och som om de vore de mest självklara sakerna i världen. Det hjälper dem att bli förberedda för en allt mer krävande digital värld.
Om de som är barn idag, och vi som finns här inne, ska kunna hävda oss på den arbetsmarknad som nu växer fram krävs det digitala färdigheter, och det krävs att vi med hjälp av digitala hjälpmedel kan hjälpa fler att lära sig mer. Det är skälet till att jag och Centerpartiet har drivit på i regeringen för att hela den svenska skolan ska bli digital. Och nu har vi förändrat alla de nationella styrdokument som styr den svenska skolan och vilken utbildning våra barn ska få.
I den digitala agendan skriver vi i regeringen att: "Elever ska och lärare bör ha tillgång till moderna lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning".
I den nya skollagen, som gäller från förra sommaren, säger vi att: "Eleverna ska utan kostnad ha tillgång till böcker och andra lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning". För er, som ju inte pluggar juridik och lagbokssvenska, kan jag avslöja att "lärverktyg för en tidsenlig utbildning" betyder it, och lite till.
Och för att en lärarstudent ska kunna få ut sin lärarexamen framöver kräver vi nu att man kan hantera digitala verktyg. Och i alla läroplanerna för grund- och gymnasieskolan och i alla relevanta kursplaner poängterar vi att eleverna ska behärska de digitala verktygen, och när it är ett relevant moment. Allt detta gör att det nu är väldigt tydligt att alla elever ska ha tillgång till moderna lärverktyg, att de ska få digital kompetens och att alla lärare som utexamineras från lärarutbildningen också ska ha digital kompetens.
Nu är ju rollfördelningen i Sverige sådan att regeringen anger de nationella kraven och ramarna, och skolhuvudmännen - kommunerna och friskolorna - avgör hur undervisningen ska bedrivas, och vilka hjälpmedel man behöver använda för att nå målen. Och det är i grunden en väldigt bra princip.
För det är bara duktiga rektorer och duktiga pedagoger i klassrummen som kan avgöra vilka hjälpmedel och vilken pedagogik som funkar bäst där. Det är inget som vare sig jag eller någon annan minister ska detaljstyra från Stockholm.
Ämnet för dagen det var "ett öppet internet utvecklar människor". Och sportversionen av det jag sagt här idag är väl ungefär den här: Vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte, där gamla sanningar och affärsmodeller skakas om i grunden. Och det finns en hel del därute som inte är så förtjusta i den utvecklingen, av en mängd olika skäl. De är de som bygger vindskydd och försöker hålla sig kvar i det som varit. Men vi andra, vi som tillhör de som hellre bygger väderkvarnar än vindskydd, vi har all anledning att se det som nu händer som en fantastisk möjlighet. Och vi har all andledning att tillsammans värna det öppna nätet. För med hjälp av it och med hjälp av internet kan vi stärka människors rättigheter. I Sverige och utanför vårt lands gränser. Och det är väldigt viktigt i sig.
-------------------------------------------------------- Ämnesområde: Kommunikationer, infrastruktur och IT Statsråd: Anna-Karin Hatt
Namn på din prenumeration: Prenumeration nummer ett Prenumeration utifrån: Departement E-post skickas: Omedelbart Prenumerationen skickas till: martin.gov-se@millnert.se --------------------------------------------------------
Du ändrar och avslutar själv din prenumeration genom att logga in med din e-postadress och det lösenord du har valt på http://www.regeringen.se/prenumerera.
Du kan inte svara på detta brev. Har du synpunkter på brevet eller webbplatsen vänligen kontakta Information Rosenbad: http://www.regeringen.se/kontakt eller 08-405 10 00.