fre 2020-06-26 klockan 18:46 +0200 skrev Peter Michanek:
Jag behöver lite hjälp med att resonera kring vad som är det mest integritetsvänliga sättet att identifiera sig på distans.
Enligt Dataskyddsförordningen (GDPR) så har jag ju rätt att få ut mina personuppgifter från en organisation som behandlar dem. Det är då rimligt att jag måste identifiera mig, så att inte uppgifterna lämnas till någon annan än till mig.
Hej!
Man skulle kunna resonera som så att det strikt sett inte är nödvändigt att identifiera begäran om personuppgifter. Organisationer kan se till att de har kontaktuppgifter sparade för sina individer, och då skicka materialet till den adress de har lagrad, vid begäran från vilket håll som helst. Ingen identifiering behöver då ske -- enda risken är det missbrukas genom att någon annan beställer information för en annan person som inte begärt det, men informationen går till den person som redan har rätt till sin information så skadan är begränsad.
Jag roade mig med att beställa ut vad Svenska Kyrkan har lagrat om mig, och (kanske utan att förstå det) så använde de sig av den här metoden. De sa per telefon att de inte kunde säga något per telefon av integritetsskäl, mer än att de bekräftade att de mottagit en begäran om utdrag och sedan damp det ner ett brev på posten.
BankID är ju smidigt men ger samtidigt bankerna information om när och till vem jag identifierar mig. Det förekommer (kanske främst i andra länder) att de vill ha ett foto av din legitimation men detta foto kan ju hamna i orätta händer och då missbrukas.
Vad är egentligen det mest integritetsvänliga sättet att identifiera sig?
Att inte identifiera sig alls!
Ett problemet med mitt resonemang är att det medför att alla som använder sig av metoden måste ha kontaktuppgifter som lämpar sig för att skicka information till, t.ex. postadress eller email. Det kan finnas situationer då man inte vill lagra den informationen, men jag tror det är sällsynt.
/Simon